Liten klaverhistoria

Det här är i kortform berättelsen om våra klaver. Liksom andra instrument i den västerländska konstmusiken har de importerats till oss vid skilda tider och är i så måtto ingen unik företeelse i vår kultur. Är man radikal kan man med biskopen och skalden Esaias Tegnér (1782-1846) se på vår kulturhistoria som att ”all bildning står på ofri grund till slutet / blott barbari’t var en gång fosterländskt”. Men är det verkligen så som biskopen skaldade i den kända strofen ”Där låg ett skimmer över Gustafs dagar / fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill” i sin Sång den 5 april 1836, då Svenska akademien, grundad av Gustav III 1786, firade sitt 50-årsjubileum? Några axplock ur historiens exempelsamling kanske kan hjälpa oss förstå.

Det enda fosterländska? Tre lurblåsare, hällristning Kalleby hagar, Bohuslän.

​

I och med kristendomens införande inlemmades Sverige i den europeiska enhetskultur som var katolska kyrkans. Med kyrkor och kloster kom skolor och bildning, och med nordbors studier vid utländska universitet fördes tankeströmningar och skolastisk lärdom hit. Lutherdomens införande 1527 avbröt denna process. Återinträdet i en mer sekulariserad europeisk kultur kom då Trettioåriga kriget avslutades med Westfaliska freden 1648. Därmed blev landet en stormakt, som behövde en ärofull forntid som legitimerade den nya politiska rollen. Göticismen gav idéerna, Olof Rudbeck d.ä. spred i sina skrifter att Norden varit den europeiska civilisationens urhem, samtidigt som ett nytt bildningsideal hämtades från Europa, ”den litterate borgaren”, till vilket även hörde musikalisk bildning. Så kom det notbundna musicerandet att följa läskunnighetsgränsen i samhället. Ännu under 1700-talet var hovet kulturellt stilbildande, och den musik som framfördes där spreds över landet genom organister i städer och på landet, som hade extra inkomster från spelningar vid gästabud, bröllop, barnsöl och begravningar i socknen. Vår folkmusikaliska låtskatt vittnar om sjunket kulturgods, ”konserverad” oftast importerad musik och speltekniska drag från barocken. Luigi Boccherinis kända ”Menuett” (ur stråkkvintett op. 13:5) spelades på Leufsta bruk i Norduppland under namn av ”De Geers polska” för att bara ta ett exempel. Vi kan uppfatta ”Fredmans Epistlar” av Carl Michael Bellman som en genuin symbol för det svenska, men vet alla att de är parodivisor, d.v.s. Bellman har lagt sin text under melodier, som hämtats ur musik av vanligen utländska tonsättare som spreds från hovet eller teatern såsom ”örongodis” bland Stockholms borgerskap?

Sjungande munkar. Kalkmålning ca 1500 av anonym konstnär inom Knutbygruppen, Häverö kyrka, Uppland.

​

​

​

​

​

Melodin till Bellmans Epistel nr 12 ”Gråt Fader Berg och spela” är hämtad ur Georg Friedrich Händels pastoral ”Acis och Galatea”, närmare bestämt trion ”The flocks shall leave the mountains”. Pastoralen gavs flera gånger i Stockholm, först av Johan Helmich Roman 1734 i dennes översättning av texten och bearbetning av musiken. Det bör ha varit vid 1773 års framförande på Kungl. teatern i Stockholm som Bellman fäste sig vid trion ”Förr skall en dufwa drifwa sin maka bort från sig” och återanvände den i sin epistel nr 12.

---

Även om strömmen av impulser och idéer vanligen gick från Europa till oss, har det ibland hänt att vi utvecklat någonting här som inte finns någon annanstans. Det svenska klavikordet och den svenska lutan är exempel på detta. Det skedde betecknande nog under 1700-talet, då man i Upplysningens anda letade genier i varje torparstuga och omhuldade konster och vetenskaper. Det var också tiden då strömmen av instrument gick i motsatt riktning genom export av främst piporglar, klavikord och lutor. Historiens växelspel ser vi inte minst under emigrationens dagar, då så många lämnade hus och hem för en ny tillvaro i det stora landet i väster. Många stannade där, andra återvände hem, amerikabreven förmedlade intryck också från piano- och orgelfabrikernas horisont.

​

Ingen lever isolerad utan påverkan utifrån. Utan ett givande och tagande av idéer sker ingen utveckling. Visst är det viktigt att veta varifrån impulserna kommer men än mer att se hur de omvandlas och fungerar i en ny miljö. Det visste biskopen Tegnér då han i samma dikt från 1836 konstaterade: ”men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, / och sången stämd och livet mänskligt njutet, / och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt”. Det är vad vi gör idéerna till som låter oss betrakta dem som en del av den kultur vi kallar vår.

Följ därför med på en spännande färd med klaveren i centrum genom många århundraden från medeltiden till våra dagar. Gå till: