Pianon

De klaver vi brukar associera till termen ”piano” är de yngsta av hammarinstrumenten. De uppkom i Tyskland vid 1700-talets mitt och utvecklades till sin moderna form under 1800-talet. De finns i många varianter, som bestäms av instrumentens höjd, d.v.s. stränglängderna. Gemensamt för dem alla är att de har stående strängar och en mekanik som arbetar horisontellt mot strängarna. Vi kallar dem ”upprättstående” instrument, en term som är övertagen från engelskans ”upright”. Här presenteras de vanligaste formerna.

Under de äldsta perioderna uppkom en serie modeller som avviker från vår uppfattning om hur ett piano skall se ut. Det rör sig om höga instrument med varierande yttre form.

Pyramidpianot, format som en pyramid med avhuggen, platt topp, var internationellt populärt till ca 1825, hos oss något senare. De äldsta som kallas ”pantaloner” uppkom ca 1740 och hade en enkel mekanik utan dämning. Sådana gjordes i Stockholm under 1750-talet av Lars Kinström, organist, klaverbyggare och amatörorgelbyggare. Wilhelm Bothes mästerstycksritning från 1820 visar ett typiskt pyramidpiano av 1800-talstyp. Bothe var verksam i Stockholm till ca 1840 och gjorde bl.a. sådana instrument. En amatörbyggare som kan ha inspirerats av Bothes instrument var Lars Olof Norell, kyrkoherde i Enånger.

​

​

Girafflygeln, som har formen av en stående flygel med en rundad snäcka (rulle) längst upp på svansen, uppkom under 1700-talets allra sista år och tillverkades till 1800-talets mitt. De fanns som både enkla och dubbla. De dubbla ”girafferna” har en spegelvänd stomme, som är kopplad till själva instrumentet och bara innehåller hyllor för noter. En svensk pianomakare som gjorde sådana ”giraffer” var Carl Jacob Nordqvist i Stockholm, verksam 1816-1828.

​

Anon. enkel ”giraff” från 1800-talets förra hälft. Musik- och Teatermuseet inv.nr M466. Foto: Musik- och Teatermuseet.	Samma instrument öppnat så att mekaniken är synlig. Foto: Musik- och Teatermuseet.	Dubbel ”giraff” av Carl Jacob Nordqvist, Stockholm. Musik- och Teatermuseet M402. Foto Musik- och Teatermuseet.	Lyraflygel av J. & GH Hellmund, Berlin. Musik- och Teatermuseet M2172. Foto Musik- och Teatermuseet.

​

Lyraflygeln är som namnet säger formad som en klassisk lyra. Den sägs vara uppfunnen ca 1824 av en instrumentmakare i Berlin vid namn Johann Christian Schleip. Modellen var inte så vanligt men visades så sent som vid den första världsutställningen i London 1851. Några svenska pianomakare som gjort lyraflyglar är inte kända.

England kom att bli ledande när det gäller utvecklingen av hammarinstrumenten. Bland de äldsta engelska upprättstående modellerna från 1700-talets allra sista år finns en flygel som från sin horisontala form restes upp vertikalt mot väggen, där man i de från strängarna fria utrymmena placerat hyllor för noter o.dyl. Mekanik och besträngning döljs av två dörrar (skåpflygel).

​

Kabinettpianot uppfanns 1807 av William Southwell i Dublin. Det är en hög skapelse (ca 2 m), där strängarna löper parallellt med sidorna (raksträngat). Överramen är ofta klädd med enfärgat veckat tyg, som döljer mekaniken utan att hindra en god ljudspridning samtidigt som det är en dekorativ ögonfröjd. Instrumentet var vanligt till 1800-talets mitt, då det fick vika för lägre former av upprättstående instrument. Det var ganska vanligt i Sverige, där det tillverkats av Olof Granfeldt, Pehr Rosenwall, Jonas Sundell m.fl. i Stockholm och har även gjorts av fabriker i Göteborg, t.ex. Johan Heinrich Daug (belagd 1820-1846) och J.G. Malmsjö (1850-talet).

Pianinot är som namnet säger ett litet upprättstående instrument. Det var denna typ, som kom att utveckla sig till det vi kallar piano. Första belägget för det är engelsmannen Robert Wornums ”harmonic piano” från 1811, och namn och modell övertogs raskt av andra pianobyggare. Över seklet utvecklades pianinot av ledande pianomakare i England, Frankrike, Tyskland och USA. Efter ca 1870 finner det sina ”moderna” former med korssträngning, gjutjärnsram och dubbel repetitionsmekanik. Ett engelskt pianino importerades till Sverige redan 1814 och kan ha varit gjort av Wornum själv. Det skulle dock dröja till 1840-talet, innan pianinot vann mer allmänt insteg i svenska pianomakares produktion och ända till ca 1870, innan det började tränga undan sin främsta konkurrent taffeln.

OBS DENNA SIDA ÄR UNDER KONSTRUKTION