Självspelande instrument

I våra samlingar har vi två huvudgrupper av musikautomater – autopianon med rullar (hammare) och vevorglar med skivor (tramporglar) eller musikrullar (utan klaviatur).

Autopianon blev vanliga vid 1800-talets slut. I ett vanligt piano har man byggt in en mekanism, som driver musikrullar enligt hålkortsprincipen, så att tangenterna ”spökspelar”. De inspelningar som gjorts på detta sätt är värdefulla klingande dokument när det gäller spelteknik och tolkningstraditioner. Vi har därför även lösa rullar till autopianon.

​

En annan typ musikautomat är phonolan (Vorsetzer), som placeras framför en flygel. Mekaniken driver här ”mekaniska fingrar”, som spelar på tangenterna.

​

Automat- eller vevorglarna är försedda med skivor av papp eller metall, som också de är stansade enligt hålkortsprincipen (Ehrlichs patent). Självspelande harmonier utan klaviatur brukar benämnas organett. I Klaverens Hus har vi en sådan som är inbyggd i ett skrivbord, varav namnet ”Harmonipulpet” (”HP”).

​

Autopiano från Steck     (detalj av rullen)	Försättare (phonola)	Skiva till reformorgel, JP Nyström, 1890-tal	Harmonipulpet (”HP”), S. Ljungqvist, 1923

​

​

Länk:
Självspelande instrument (Excel)

​