Liv och arbete i pianofabrikerna
I fabrikerna möttes många yrken och kompetenser. Snickaryrket hade man i botten när man kom dit. Det instrumentnära lärde man sig genom arbetsrotering i huset, och man slipade av sina kunskaper genom att flytta mellan fabrikerna här hemma eller vistas utomlands i yrket, innan man eventuellt öppnade eget.
Det virke man använde måste ha torkat i åratal. När det togs in i fabriken, kom det till maskinsalen i byggnadens nedersta plan, där allt började. Här gjordes halvfabrikat till alla trädetaljer som behövdes i tillverkningen. Arbetet var sedan uppdelat på ett flertal avdelningar. Stom- och kassmakeriet gjorde stommens olika delar och fanérade dem. Gjutjärnsramarna beställde man vanligen hos gjuterier, men de färdiga ramarna måste bearbetas. Det gjorde man i avdelningarna för metallarbete och lackering av ramarna, eller med tidens term ”plåtar”, ibland ”pansarplåtar”. I resonans- eller bordmakeriet gjordes ryggar och resonansbottnar och järnramen lades på. Besträngningen levererade de spunna bassträngarna, besträngade instrumenten och gjorde en första stämning (uppknäppning). När omlimmarna fick de färdiga borden till sig, skulle stommens olika delar, som de ”limmade om” instrumentet med, vara färdiga och polerade. Sedan vandrade det vidare till sammansättarna eller färdigmakarna, som byggde in mekanik, pedaler och klaviatur. Det var vanligt att man hade en egen avdelning för klaviaturer, vilken försåg både piano-, flygel- och orgeltillverkningen med kláver, men mekanikerna tog man utifrån. Sista steget var stämning och intonering, och så var det dags för slutstämning och avsyning, innan instrumentet nådde fabrikens lager och försäljningsställen.
Ett bildspel illustrerar vandringen från virke till färdigt instrument. Bilderna kommer alla från Östlind & Almquist i Arvika, dels ur den svit bilder man tog 1899 för att manifestera sin pianotillverkning, dels ur underlaget till 1909 års katalog, dels en serie bilder från 1940-talets slut.
