Pehr Lindholm (1741/42-1813)

​

Klavermakare i Stockholm 1774-1813
Produktion: klavikord, hammarklaver, cembali och ‘Crescendo’ (cembal eller clavecin royal-typ).

Enligt en obestyrkt uppgift var L. född 1741, dock ovisst var. Säkert är att han skaffade sig snickarutbildning hos mäster Lars Fogeberg i Stockholm, hos vilken han inskrevs som lärling den 2 november 1764 och utskrevs från som gesäll den 24 juni 1769. Därefter torde han omgående ha övergått till klavermakarens yrke och kom i tjänst hos Gottlieb Rosenau, hos vilken han blev undervisad ”äfwen wid angelägnare och mera grannlaga arbeten” inom instrumentmakeriet (troligen mensurering).

Från 1771 fanns L. hos klavermakaren Johan Broman och förestod efter dennes död i den 24 februari 1772 verkstaden för änkan Maria Lundbergs räkning. Den 26 januari 1773 antecknades i Stockholms hallrätt att snickargesällen Pet. Lindholm skulle arbeta hos henne i två års tid. Bromans änka avled emellertid redan den 4 juli 1773, varför alla band till Bromans verkstad var brutna. Möjligen kan man anta att L. övertagit verktyg från Bromans sterbhus, då han den 9 maj 1774 ansökte hos Kommerskollegium om tillstånd att få tillverka ”Musicaliske Instrumenter, i synnerhet Claver [klavikord] och Clav-Cymbaler [cembali]” och med egna privilegier av den 11 november 1774 på fickan öppnade egen verkstad i Stockholm. År 1800 antog han en partner, sin blivande svärson Henrik Johan Söderström. Av okänd anledning upplöstes företaget Pehr Lindholm & Söderström 1810, varefter båda fortsatte var för sig till sin död 1813 respektive 1816. Genom verkstadens långa verksamhetstid om nära 40 år, de många gesäller han fostrade – utom H. J. Söderström även Eric Wessberg, Carl Jacob Nordqvist, Johan Söderberg m.fl. som utgjorde ”stockholmsskolan” inom samtida klavermakeri -, den omfattande produktionen av instrument som ämnat hans verkstad och hans banbrytande arbete som framför allt klavikordbyggare framstår han som den viktigaste klavermakaren under vår förindustriella tid.

Utan tvekan är L. den mest betydelsefulla byggaren i svensk klavikordhistoria. Sedan 1740-talet hade Kungl. Vetenskapsakademien pläderat för ett nytt sätt att bygga cembali och klavikord, som skulle ge instrument med stor och rik klang och god stämhållningsförmåga trots de årliga cykliska växlingarna av temperatur och luftfuktighet. Broman var den första klavermakaren, som prövade dessa idéer, och han följdes av andra. Men det blev L. som skulle fullända den svenska klavikordmodellen och även uttömma konstruktionens tekniska och musikaliska möjligheter.

Ett klavikord av L. är ett fullfjädrat musikinstrument. Med stort omfång och en klang som stod hammarklaverets nära tillät det att musik av alla genrer spelades på det, särskilt arrangemang av orkestermusik som var så populära vid 1700-talets slut och 1800-talets början. Det ger en viktig förklaring till varför den svenska klavikordmodellen på en generation slog ut äldre byggartraditioner och spelades långt in i 1800-talet. Nybygge av klavikord upphörde under 1820-talet i Stockholm, och dess användning upphörde först ca 1870, då orgelharmoniet introducerats i musiklivet.

L. använde förindustriella produktionsmetoder med styckarbete (ackord), mallar och någorlunda fasta modeller inom samma stommått. Ett klavikord av L. har besträngningen glesspunnen mässing (gul mässing på kärna av mässing), slät mässing och slätt järn jämte en uppsättning 4-fotssträngar för det djupaste baspartiet (även slät mässing), långa mensurer (stränglängder) som ger långa, medklingande baksträngar (mellan steg och stämnaglar, ingen dämpande filt), ett bakåtlutande S-format steg med ett långt, rak parti mellan de böjda partierna, som vilar på en stor resonansbotten vars ådring går diagonalt mot sargens långsidor. Hans vanligaste modell, som kan kallas standardmodell, har omfånget FF-c4 (byggd fr.o.m. 1780-talet), även om han började med modellen FF-a4 (1776-1780-talet). I lyxmodellen CC-c4 har omfånget utökats till fulla sex oktaver (1790-talets början). L:s satsning på detta sitt största klavikord kan tolkas som hans svar på de alltmer populära hammarinstrumenten, för logiskt nog upphörde han att bygga hammarklaver just vid den tid då hans största modell introducerades i musiklivet. Troligen hade han svårt att konkurrera med Krafts hammarklaver och koncentrerade sig därför på klavikordet, där han var nydanande. L. prövade också en variant av FF-c4-modellen som har avkortade mensurer och gjorde en kort tid i början av 1790-talet instrument med det till den svenska lutan relaterade omfånget AA-e3, som först utvecklades av Pehr Lundborg på 1770-talet.

I hammarinstrumentens historia i Sverige ihågkoms L. som den som introducerade serietillverkning av hammarklaver i större skala (1770-talet), då han kopierade engelska instrument (endast hammarklaver, inga flyglar). Tillsammans med Mathias Petter Kraft, vars produktion kom igång under 1780-talet, dominerade han marknaden tills Johan Söderberg öppnade sin verkstad 1803 och började tillverka flyglar. Därtill intresserade L. sig för kombinationsinstrument av typen cembal och clavecin royal. Då han 1791 övergick från hallrätten till snickarämbetet, presenterade han sitt mästerstycke, som han kallade Crescendo. Det var ett hammarklaver med 2 handregister (pantalon, fortepiano) och 5 knäregeringar (cembalo ensam, pantalon ensam, cembalo och fortepiano tillsammans, pantalon och fortepiano tillsammans och fortepiano ensamt) samt en lutstämma och möjligheterna att åstadkomma diminuendo och crescendo (2 ex., 1782 och 1791, ej bevarade).

Huvudsamlingarna av klavikord och hammarklaver av L. finns i Musik- och Teatermuseet i Stockholm. Två klavikord (Nyköping och Nordmaling), som bär Bromans klaverstämpel utan signatur i form av namn, uppvisar sådana drag att man bör undersöka, om de är tidiga instrument av L. från den tid då han förestod Bromans verkstad. Ingen signerad cembalo av hans hand är känd, även om han använde mekaniken i sitt Crescendo och har satt sina klaverstämplar PLH på en cembalo av Hieronymus Albrecht Hass i Leufsta Bruks herrgård och därigenom signalerat att det var han som gjorde en ombyggnad av instrumentet som innebar att omfånget i diskanten utökades med en liten ters.