Försättare, Ludwig Hupfeld, ca 1897. KH 560
Bland våra självspelande instrument finns en liten försättare av ovanlig konstruktion (KH 560). Den svartmålade lådan är inte stor, höjd 60 x bredd 70,5 (båda exklusive lock) x djup 17/18/11 cm, men har att döma av gängade hål på undersidan haft någon form av ben eller ställning, som avpassat försättarens höjd i relation till den klaviatur den skall spela emot. Mitt på framsidan finns en mekanism för hålskivor av Paul Ehrlichs patenterade typ och snett till höger därom ett fäste för en vev. Mekaniken har ”fingrar” för 42 tangenter, varav 36 är ljudande och 6 stumma. Kraften från veven överförs av en hålförsedd rem till en tygklädd vals, mot vilken de nedtill även tygförsedda abstrakterna vilar så att friktion uppstår och valsen driver runt. Jämfört med modellen Phonola, som lanserades 1901, har denna en betydligt enklare konstruktion och bör vara äldre än denna.
Med serienummer 2709 kan den lilla apparaten knappast vara svensk, utan dess upphov bör sökas utomlands. Osökt går tankarna till Leipzig, som mellan åren 1880 och 1920 var ett betydande centrum för tillverkning av självspelande instrument. Otaliga varianter av skivor enligt hålkortsprincipen dominerade ca 1880-ca 1900, medan perioden ca 1900 till ca 1920 var autopianons och musikautomaternas tid. Vår försättare har en mekanism av Ehrlichs patent från 1885, men är det han som gjort apparaten eller sålde han mekanismen till andra som byggde in den i egna höljen?
Tre fabriker står i centrum för vårt intresse när det gäller tidiga, av hålkortsskivor styrda försättare – ”J.M. Grob” (verksam från 1880, d. 1891) med sin Clavier-Spieler från 1887, ”Fabrik Leipziger Musikwerke vormals Paul Ehrlich” (fabriken aktiv 1877-1905) med dess Clavier-Automat som även den började tillverkas 1887, och Ludwig Hupfeld (fabriken aktiv från 1892, då Grobs firma köptes, till 1945), med dess Klavierspieler. Studerar man deras olika modeller, blir slutsatsen att vår försättare bör stamma från Hupfeld och vara gjord mellan 1892 och 1900-talets början, då han utvecklat Phonolan 1901. Ehrlichs modell är smalare och har skivan längst till vänster på apparaten, medan Grob och Hupfelds automater har stora likheter sinsemellan. Dock finns den skillnaden att Grob fäster sin mekanism i nederkant, medan Hupfeld förlängt sin automat nedtill, så att mekanismen ser ut att vara placerad mitt på apparaten. Hupfeld har med andra ord byggt vidare på Grobs modell, vilket kan förklara att han behållit namnet Klavierspieler.
