Orgelharmonierna fick sitt genombrott hos oss vid 1800-talets mitt, då de började användas som skolinstrument och det sålunda ingick i utbildningen av folkskollärare att kunna spela harmonium. I takt med att instrumentet spreds i bredare samhällslager kom nya uppfinningar som underlättade spelet, även om man inte var speciellt musikalisk. Ett typiskt sådant exempel är de självspelande orglarna, som blev vanliga mot seklets slut.
Ett förhållandevis tidigt svenskt patent togs 1866 av orgelbyggaren och organisten Andreas Jönsson Åberg (1815-1890), som jämte sitt bygge av kyrkorglar tillverkade harmonier. Sin uppfinning kallade han ”Symphonon”. Det lilla pelarharmoniet är inneslutet i ett skåp och därmed ganska lätt att flytta. Det har två ”manualer” för vänster hand med tudelade tangenter – eller ”grepiner”, som uppfinnaren kallade dem – för ackordspel i dur och i moll, och en konventionell för höger hand, som sköter melodin. Det är således samma tanke, som vi ibland finner på moderna elinstrument. Andreas Jönssons avsikt med ett sådant instrument var att det skulle tjäna till ”Choralens inöfvande och sångens ledande i folkskolan”. För instrumentet skapade han en greppnotskrift, som onödiggjorde kunskaper i notläsning.
Andreas Jönsson var verksam i Sydsverige, född i Kristianstad i Skåne, en tid organist i Hjortsberga i Blekinge och från 1870-talet bosatt i Karlskrona. Vårt Symphonon har använts i Nättraby kyrka strax utanför Karlskrona och möjligen beställts av församlingen direkt från byggaren.